z83043

Många som vill veta, få som vet. Här kommer resultatet i form av direktörn's katt.

Tidig tisdag gav sig fyra morgontrötta tidsoptimister iväg, ingen såg fram emot bilkörningen, alla såg fram emot allt annat. Hustomten Berg inledde genom att framkalla fartblindhet redan i Lit, detta fenomen var knappast något nackdel då han körde som en dröm... I cirka 60 mil innan den första ingrediensen blandades med ytterligare två perfekta diton; trötthet och övermod. Resultatet? 10 cm från att hamna i diket när vi skulle fota infarten till gömstället där Aha's nummerupplysning har sin högborg.




Alla som vet, norra sveriges inland är jätteroligt att köra genom, omväxlande natur och många städer. Redan efter en miljon mil kom vi fram till Arvidsjaur där vi inledde resans ätande. 6000 mil senare var vi framme i Kiruna där vi intog ytterligare en måltid värd att glömmas. Samer i ursprungsförklädnad resulterade i ett visst tjo och tjim bland en av resenärerna. Smygbilder togs av en annan (lappälskaren). Efter mat i magen slet vi snabbt av de resterande 5500 milen innan vi var framme vid vägs ände, Nikkaluokta, ca 90 mil från Östersund.


Mica på väg samt ren på väg.

Från Nikkaluokta till Kebnekaise Fjällstation "är det inte så långt", tänkte tidsoptimisterna och började vandra med sina tjugokilossäckar till grisar till oxar till svin till galtar. 1,9 mil senare var det kolsvart ute och tidsoptimisterna var aningen tröttare, aningen lessnare, aningen mer uppgivna, men eftersom vi såg ljusen från fjällstationen så bör vi vara i närheten, gick diskussionerna och den perfekta (självklart) lägerplatsen lokaliserades i det perfekta mörkret.



Dagen där på inleddes, i sann tidsoptimistisk anda, toppförsöktet så sent som 11.30 på dagen. Efter en timmes vandring kunde vi konstatera att vi inte alls var så nära fjällstationen som vi själva ville tro. Detta reflekterades det inte allt för mycket över utan en stabil vila intogs innan kvartetten marscherade vidare uppåt, uppåt mot Kebnekaise!


Vy. Fredrik pratar med Fredrik och Carl pratar med sig själv. Berg ser på när F knyter sulorna.

Efter ett par felbeslut samt intåg på fel led så började själva klättringen mot toppen. Under strapatsen mötte vi fler och fler som redan hade varit upp på toppen och vänt. Oroväckande, månne? Nej då, tänkte tidsoptimisterna. Väl uppe på den näst sista stigningen innan själva toppförsöket började eftermiddagen göra sig påmind och ett annat gäng informerade oss snällt att vi hade minst tre timmar kvar innan vi var uppe. "#¤%&%¤#¤%&/&%¤#"#¤%&/&%¤ tänkte vi alla och satte oss ner med blickarna mot toppen. Efter lättjefulla och smått uppgivna diskussionen kom gruppen fram till att Kebnekaise hade blottat dem! Det var bara att dö innombords och vända tillbaka till lägret för att slippa klättra nedförs i den kolsvarta lappnatten.


Lättja IF gör själv för sitt namn genom att nästan bestiga Kebnekaise. Vi hade i alla fall en jävla fin sikt.

Tillbaka i lägret var Gurg och Carl redo att lämna in handduken och resa de nätta 100 milen tillbaka. Dock peppade F och Berg igång maskinen och det får man i efterhand vara tacksam för. Alarmet ställdes på 05.00, nu skulle inte tiden få sätta käppar i!

Upp i ottan! Hepp hepp och iväg. På lena och outtröttliga ben studsade gruppen fram likt getter utan herdar och klättringen var snabbt igång. Bars åts, vatten dracks och skorna gick i princip av sig själv. Väl framme vid sista stigningen lämnade tidsoptimisterna/getterna/De Fyra Sherpas all form av packning och gav sig upp för självaste Kebne, "lite" tidigare, lite lessnare, lite mer beslutsamma.


Refill. Tre sherpas i dimman. Lättja (paus). Dimma i dalen.

Och äntligen, efter sju timmar, där var den. Kebnekaise.
Vi. Blottade. Honom.


Toppen. Gurg. Carl. Berg. F. Apan. Flaggan. Sikten.

På vägen ner var allt som en dröm. Förutom kroppen. Berg utvecklade svåra smärtor i knätrakterna och såg under sista delen snarare ut som en 75-åring än en 25-åring. Alla trodde vi att amputering var det enda möjliga tills vi upptäckte att det var ett skavsår av 5:e graden som drabbat vår vän.



Det hela avslutades med en trerätters för ca 500 000:- där man verkligen fick äta sig mätt! (OBS: jag har aldrig varit så ironisk i hela mitt liv). Men gott var det och glada var vi.



Efter en regnfylld natt så var det "bara" att gå til bilen innan ytterligare 70 mils bilkörning skulle ta oss till Umeå. Folk passade självklart på att sova sig lite.



Överlag var det jävligt kul, jävligt trevligt och jävligt jobbigt.

/Gürg

ps. Fritt fram att fylla i för de övriga resenärerna i form av bilder och text. ds.