Tomtejävel din renar fryser röven av sig
Sikten när jag slog upp (b)ögonlocken imorse var denna
Snöandet har ökat i styrka till kraftigt skriksnöande!
Uppdaterar med ännu en bild, efter 3 dagars snöande
/ Adde
Hej jag heter Fredrik...
...och kan inte riktigt hantera min internetanslutning på "jobbet"...
Fräsch
Sitter här och tycker han är nyduschad och snygg efter en relativt slitsam dag med att timra sig. Kliar sig i skägget och finner då att han har hakan full med äggula, fräsch?
//F
Henok Achido
Jaa, ni hörde honom på yran och reaktionerna var blandade. Framförallt negativt blanadade.
Men nu har två goda vänner gjort videon och alla måste titta. Fraförallt för att generera klick.
http://www.youtube.com/watch?v=eJh6GauuHZA
För egen del måste jag säga att både videon och låten svänger.
Övriga släpp finns på: http://www.slagskottfilm.com/ - framförallt "Ison & Filles - Jag skrattar idag" är sevärd där.
Tack för mig
RickRo$$
ps. gick dåligt för mig att bädda in. ds.
Men nu har två goda vänner gjort videon och alla måste titta. Fraförallt för att generera klick.
http://www.youtube.com/watch?v=eJh6GauuHZA
För egen del måste jag säga att både videon och låten svänger.
Övriga släpp finns på: http://www.slagskottfilm.com/ - framförallt "Ison & Filles - Jag skrattar idag" är sevärd där.
Tack för mig
RickRo$$
ps. gick dåligt för mig att bädda in. ds.
Gråtrunka
Förklaring: Någon som i på grund av sittt högst ofördelaktiga yttre leds till ångestattack. Under denna ångestattack mastruberar den stila eller högljudt gråtande mannen. Akten sker odta till musik såsom Ödessymfonin av Ludwig von Beethoven eller Frantic med Metallica. Undatagsfall har också rapporterats om personer som lyssnat på musikstycket Värdelös framfört av Björn Rosenström. Inte sällan förstärker den groteske utövaren ångestkänslorna genom att utsätta sig själv för ytterligare lätt självplågeri såsom att sitta i ett halvfyllt badkar med kallvatten.
Exempel: Adolf fick inget ragg och gick hem och gråtrunkade.
Exempel: Adolf fick inget ragg och gick hem och gråtrunkade.
..Hur ordnar du din garderob?
...Ska jag hänga cykelbyxan till höger om jeansskjortan, eller kommer det att förstöra min dag? jag bara ööh, vet inte!
// sÖder
Hund Begravet
För någon timme sedan avhjordes bloggens egna interna stadskamp mellan Lund och Umeå. Jag kan inte annat än gratulera Ume som får arrangera Kultruhuvudstadsåret 2014.
Hur som helst, den partiska sydsvenska tidningen har lyckats släta över det värsta med en rad nyheter och nu kommit fram till att Lund ändå inte ville vinna. Tyvärr är det så att en god förlorare aldrig vinner, och det skulle någon ta och lära Sydsvenskan.
Jag vill därför önska er Ume-bor, med Gurg i spetsen(?): Grattis till kulturhuvudstadsåret 2014 och hoppas att jag kan få komma å sova på en soffa under hela året.
//RickRo$$
Hur som helst, den partiska sydsvenska tidningen har lyckats släta över det värsta med en rad nyheter och nu kommit fram till att Lund ändå inte ville vinna. Tyvärr är det så att en god förlorare aldrig vinner, och det skulle någon ta och lära Sydsvenskan.
14:57 Myggig jävla håla vann!
13:51Sörj inte, Lund
Jag vill därför önska er Ume-bor, med Gurg i spetsen(?): Grattis till kulturhuvudstadsåret 2014 och hoppas att jag kan få komma å sova på en soffa under hela året.
//RickRo$$
Trollets nya utsikt
Stentrollet, himself, som tidigare lite stolt kikade ut över de skånska vidderna från 9:e våningen blickar nu mera ut över ingenting alls på 2:a våningen. Vemodigt! Och man kan se på honom att han inte trivs.
Avslutningen på trollet hölls storstilat, de båda orginalmedlemmarna avnjöt en kall hamburgare på pappkartong framför TeVen med obligatorisk folköl.
Nu väntar nya äventyr från 2:a våningen, men bara 2 kvarter från Zlatans 30 miljonersvilla. Ska bli spännande att se vad det ger, så häng med!
//RjD2
Hur gick det på Kebnekaise?
Många som vill veta, få som vet. Här kommer resultatet i form av direktörn's katt.
Tidig tisdag gav sig fyra morgontrötta tidsoptimister iväg, ingen såg fram emot bilkörningen, alla såg fram emot allt annat. Hustomten Berg inledde genom att framkalla fartblindhet redan i Lit, detta fenomen var knappast något nackdel då han körde som en dröm... I cirka 60 mil innan den första ingrediensen blandades med ytterligare två perfekta diton; trötthet och övermod. Resultatet? 10 cm från att hamna i diket när vi skulle fota infarten till gömstället där Aha's nummerupplysning har sin högborg.
Alla som vet, norra sveriges inland är jätteroligt att köra genom, omväxlande natur och många städer. Redan efter en miljon mil kom vi fram till Arvidsjaur där vi inledde resans ätande. 6000 mil senare var vi framme i Kiruna där vi intog ytterligare en måltid värd att glömmas. Samer i ursprungsförklädnad resulterade i ett visst tjo och tjim bland en av resenärerna. Smygbilder togs av en annan (lappälskaren). Efter mat i magen slet vi snabbt av de resterande 5500 milen innan vi var framme vid vägs ände, Nikkaluokta, ca 90 mil från Östersund.
Mica på väg samt ren på väg.
Från Nikkaluokta till Kebnekaise Fjällstation "är det inte så långt", tänkte tidsoptimisterna och började vandra med sina tjugokilossäckar till grisar till oxar till svin till galtar. 1,9 mil senare var det kolsvart ute och tidsoptimisterna var aningen tröttare, aningen lessnare, aningen mer uppgivna, men eftersom vi såg ljusen från fjällstationen så bör vi vara i närheten, gick diskussionerna och den perfekta (självklart) lägerplatsen lokaliserades i det perfekta mörkret.
Dagen där på inleddes, i sann tidsoptimistisk anda, toppförsöktet så sent som 11.30 på dagen. Efter en timmes vandring kunde vi konstatera att vi inte alls var så nära fjällstationen som vi själva ville tro. Detta reflekterades det inte allt för mycket över utan en stabil vila intogs innan kvartetten marscherade vidare uppåt, uppåt mot Kebnekaise!
Vy. Fredrik pratar med Fredrik och Carl pratar med sig själv. Berg ser på när F knyter sulorna.
Efter ett par felbeslut samt intåg på fel led så började själva klättringen mot toppen. Under strapatsen mötte vi fler och fler som redan hade varit upp på toppen och vänt. Oroväckande, månne? Nej då, tänkte tidsoptimisterna. Väl uppe på den näst sista stigningen innan själva toppförsöket började eftermiddagen göra sig påmind och ett annat gäng informerade oss snällt att vi hade minst tre timmar kvar innan vi var uppe. "#¤%&%¤#¤%&/&%¤#"#¤%&/&%¤ tänkte vi alla och satte oss ner med blickarna mot toppen. Efter lättjefulla och smått uppgivna diskussionen kom gruppen fram till att Kebnekaise hade blottat dem! Det var bara att dö innombords och vända tillbaka till lägret för att slippa klättra nedförs i den kolsvarta lappnatten.
Lättja IF gör själv för sitt namn genom att nästan bestiga Kebnekaise. Vi hade i alla fall en jävla fin sikt.
Tillbaka i lägret var Gurg och Carl redo att lämna in handduken och resa de nätta 100 milen tillbaka. Dock peppade F och Berg igång maskinen och det får man i efterhand vara tacksam för. Alarmet ställdes på 05.00, nu skulle inte tiden få sätta käppar i!
Upp i ottan! Hepp hepp och iväg. På lena och outtröttliga ben studsade gruppen fram likt getter utan herdar och klättringen var snabbt igång. Bars åts, vatten dracks och skorna gick i princip av sig själv. Väl framme vid sista stigningen lämnade tidsoptimisterna/getterna/De Fyra Sherpas all form av packning och gav sig upp för självaste Kebne, "lite" tidigare, lite lessnare, lite mer beslutsamma.
Refill. Tre sherpas i dimman. Lättja (paus). Dimma i dalen.
Och äntligen, efter sju timmar, där var den. Kebnekaise.
Vi. Blottade. Honom.
Toppen. Gurg. Carl. Berg. F. Apan. Flaggan. Sikten.
På vägen ner var allt som en dröm. Förutom kroppen. Berg utvecklade svåra smärtor i knätrakterna och såg under sista delen snarare ut som en 75-åring än en 25-åring. Alla trodde vi att amputering var det enda möjliga tills vi upptäckte att det var ett skavsår av 5:e graden som drabbat vår vän.
Det hela avslutades med en trerätters för ca 500 000:- där man verkligen fick äta sig mätt! (OBS: jag har aldrig varit så ironisk i hela mitt liv). Men gott var det och glada var vi.
Efter en regnfylld natt så var det "bara" att gå til bilen innan ytterligare 70 mils bilkörning skulle ta oss till Umeå. Folk passade självklart på att sova sig lite.
Överlag var det jävligt kul, jävligt trevligt och jävligt jobbigt.
/Gürg
ps. Fritt fram att fylla i för de övriga resenärerna i form av bilder och text. ds.
Tidig tisdag gav sig fyra morgontrötta tidsoptimister iväg, ingen såg fram emot bilkörningen, alla såg fram emot allt annat. Hustomten Berg inledde genom att framkalla fartblindhet redan i Lit, detta fenomen var knappast något nackdel då han körde som en dröm... I cirka 60 mil innan den första ingrediensen blandades med ytterligare två perfekta diton; trötthet och övermod. Resultatet? 10 cm från att hamna i diket när vi skulle fota infarten till gömstället där Aha's nummerupplysning har sin högborg.
Alla som vet, norra sveriges inland är jätteroligt att köra genom, omväxlande natur och många städer. Redan efter en miljon mil kom vi fram till Arvidsjaur där vi inledde resans ätande. 6000 mil senare var vi framme i Kiruna där vi intog ytterligare en måltid värd att glömmas. Samer i ursprungsförklädnad resulterade i ett visst tjo och tjim bland en av resenärerna. Smygbilder togs av en annan (lappälskaren). Efter mat i magen slet vi snabbt av de resterande 5500 milen innan vi var framme vid vägs ände, Nikkaluokta, ca 90 mil från Östersund.
Mica på väg samt ren på väg.
Från Nikkaluokta till Kebnekaise Fjällstation "är det inte så långt", tänkte tidsoptimisterna och började vandra med sina tjugokilossäckar till grisar till oxar till svin till galtar. 1,9 mil senare var det kolsvart ute och tidsoptimisterna var aningen tröttare, aningen lessnare, aningen mer uppgivna, men eftersom vi såg ljusen från fjällstationen så bör vi vara i närheten, gick diskussionerna och den perfekta (självklart) lägerplatsen lokaliserades i det perfekta mörkret.
Dagen där på inleddes, i sann tidsoptimistisk anda, toppförsöktet så sent som 11.30 på dagen. Efter en timmes vandring kunde vi konstatera att vi inte alls var så nära fjällstationen som vi själva ville tro. Detta reflekterades det inte allt för mycket över utan en stabil vila intogs innan kvartetten marscherade vidare uppåt, uppåt mot Kebnekaise!
Vy. Fredrik pratar med Fredrik och Carl pratar med sig själv. Berg ser på när F knyter sulorna.
Efter ett par felbeslut samt intåg på fel led så började själva klättringen mot toppen. Under strapatsen mötte vi fler och fler som redan hade varit upp på toppen och vänt. Oroväckande, månne? Nej då, tänkte tidsoptimisterna. Väl uppe på den näst sista stigningen innan själva toppförsöket började eftermiddagen göra sig påmind och ett annat gäng informerade oss snällt att vi hade minst tre timmar kvar innan vi var uppe. "#¤%&%¤#¤%&/&%¤#"#¤%&/&%¤ tänkte vi alla och satte oss ner med blickarna mot toppen. Efter lättjefulla och smått uppgivna diskussionen kom gruppen fram till att Kebnekaise hade blottat dem! Det var bara att dö innombords och vända tillbaka till lägret för att slippa klättra nedförs i den kolsvarta lappnatten.
Lättja IF gör själv för sitt namn genom att nästan bestiga Kebnekaise. Vi hade i alla fall en jävla fin sikt.
Tillbaka i lägret var Gurg och Carl redo att lämna in handduken och resa de nätta 100 milen tillbaka. Dock peppade F och Berg igång maskinen och det får man i efterhand vara tacksam för. Alarmet ställdes på 05.00, nu skulle inte tiden få sätta käppar i!
Upp i ottan! Hepp hepp och iväg. På lena och outtröttliga ben studsade gruppen fram likt getter utan herdar och klättringen var snabbt igång. Bars åts, vatten dracks och skorna gick i princip av sig själv. Väl framme vid sista stigningen lämnade tidsoptimisterna/getterna/De Fyra Sherpas all form av packning och gav sig upp för självaste Kebne, "lite" tidigare, lite lessnare, lite mer beslutsamma.
Refill. Tre sherpas i dimman. Lättja (paus). Dimma i dalen.
Och äntligen, efter sju timmar, där var den. Kebnekaise.
Vi. Blottade. Honom.
Toppen. Gurg. Carl. Berg. F. Apan. Flaggan. Sikten.
På vägen ner var allt som en dröm. Förutom kroppen. Berg utvecklade svåra smärtor i knätrakterna och såg under sista delen snarare ut som en 75-åring än en 25-åring. Alla trodde vi att amputering var det enda möjliga tills vi upptäckte att det var ett skavsår av 5:e graden som drabbat vår vän.
Det hela avslutades med en trerätters för ca 500 000:- där man verkligen fick äta sig mätt! (OBS: jag har aldrig varit så ironisk i hela mitt liv). Men gott var det och glada var vi.
Efter en regnfylld natt så var det "bara" att gå til bilen innan ytterligare 70 mils bilkörning skulle ta oss till Umeå. Folk passade självklart på att sova sig lite.
Överlag var det jävligt kul, jävligt trevligt och jävligt jobbigt.
/Gürg
ps. Fritt fram att fylla i för de övriga resenärerna i form av bilder och text. ds.
